Birgittas kolumner

Jag körde hem efter en minnesstund med tre ord ringande i mina öron. ”Hon var äkta”. Så beskrevs en dam som gått bort gammal, nöjd och mätt på livet. Och jag tänkte att det måste väl ändå vara det finaste och bästa minnet man kan lämna efter sig. En doft av äkthet.

Hur ser en äkta människa ut? Vilka egenskaper gömmer sig bakom det ordet? Hon var hjärtlig, utan tvekan varm. Hon var gästvänlig och generös – det skulle ätas och doppas hos henne som på Emils ”Tabberas-kalas”. Hon var genuint intresserad av människorna runtomkring sig, hur de mådde och hade det sådär i största allmänhet. Hon hade förmåga att stanna upp. Hon kunde gråta hjärtligt med den som grät och skratta hjärtligt med den som var glad. Ingenting var för svårt eller farligt att föra till tals – hon delade också med si av sina egna bekymmer.

Vad mera kan en äkta människa tänkas vara? Hon kan vara innerligt arg och säga ”nej” och ”stopp”. Hon kan skydda sina egna gränser och vet sina begränsningar. Hon kan göra bort sig, skratta åt sig själv ibland. Vara ödmjuk inför den mänskliga faktorn. En äkta människa har en profil, man vet var man har henne. Ilska är också en bra känsla som en äkta människa kan hantera. Det är vad jag tror mig ha sett i ordet ”äkta”. Elakhet är något annat och det kanske vi tar en annan gång.

För ordet ”snäll” har jag småningom utvecklat en allergi. Eller snarare för innehållet som ordet ”snäll” med tiden fått. Det har smugit in en hel del märkliga kryddor i snällhetens namn. Tänk om det är så, att för att räknas som en snäll människa skall man försöka vara alla till lags. Den snälla människan är alltid glad och har inga bekymmer. Hon ska tycka att alla har lika rätt eller lika fel. Hon vill inte så mycket, inget för egen del åtminstone. Hon ställer alltid upp om hon orkar eller inte. Man kan inte hjälpa en snäll människa för hon behöver ingen hjälp, det är hon som hjälper. En snäll människa kan inte, eller får inte bli arg. Vad skulle hända då? Jo, hon skulle glömma bort att vara snäll och bli äkta.

Hur känns det att umgås med en s.k. snäll människa? Hon är svår att greppa, hon saknar handtag. Hon syns inte, hörs inte, hon är luktlös. Hennes snällhet får andra att känna sig osäkra, sämre, orkeslösa, elaka, hjälplösa. Eftersom hon alltid ställer upp blir andra i tacksamhetsskuld som de aldrig får kompenserat. De får dåligt samvete när de ser hur trött hon är men ändå inte tillåter sig vila – hon ställer upp och ställer upp.

”Finns det några snälla barn här?” frågar tomten. Vilken dum fråga. Barn är äkta, ärliga – de är inte snälla i den mening jag ovan beskrev. De är spontant glada, arga och ledsna så länge som de tillåts vara barn och så länge deras äkthet inte socialiserats bort. Barn gråter inte för att vara elaka, de gråter för att de behöver något. Ungdomar är inte utagerande för att vara elaka utan för att de kanske saknar någonting.

Tänk om vi vuxna skulle avsluta detta år 2010 och inleda år 2011 med ett fast beslut om att öva oss i att vara äkta. Det äkta smittar av sig. Om man då väljer att kalla det äkthet eller snällhet får var och en välja själv. Huvudsaken är att vi vet vad vi menar med ordet ”snäll”. Så att den som vill bli ihågkommen som ”snäll” är snäll på ett äkta sätt och den som vill bli ihågkommen som ”äkta” är äkta på ett snällt sätt.

Birgitta Strandberg-Rasmus

Ibland är det skönt att vara ensam, ensam och tyst med sina tankar. Gå Bådarundan (8 km) och vagga tankarna i takt med stegen. Det behöver inte vara stora tankar, de kan vara små. Men ibland jag vill ha dem för mig själv. De formas och luftas. Ibland försvinner de, andra gånger får de sällskap av helt nya tankar.

Telefonen vilar hemma på arbetsbänken. Om någon behöver akut hjälp får de ringa 112, mindre brådskande ärenden får vänta. Vill de verkligen ha tag på mig ringer de på nytt, i andra fall försöker de med någon annan. När jag är på min promenad vill jag vara ifred, ostörd. Jag tankar, för att ha något att ge, för att orka. Jag söker balans.

Man kan gå tyst tillsammans också. Det är helt ok. Det går att dela en tyst gemenskap. Det känns som att dela mycket, utan ord. Är man trygg med sällskapet känns tystnaden inte besvärlig – den är skön. Allt annat hörs liksom bättre. Jag skulle vilja lära mig att prata mindre och lyssna mera. Det pratas så mycket, och mycket pratas sönder.

Många kvinnors (kanske också mäns) högsta önskan är att få vara ensam hemma. Tänk att man kan önska något så simpelt, och att det för många är en omöjlig önskan i vissa perioder av livet? Tänk att få sitta i morgonrock och läsa ÖT till klockan tio med en kaffemugg och en torr sockergris från igår. Att skala äppel i lugn och ro till Norah Jones låtar. Att sitta på kökspallen och röra om i äppelsyltskastrullen medan man läser Tommy Tabermanns dikter om kärlek och åtrå. Det är livskvalitet. Det är inte mycket begärt – eller är det? Tommy Hellsten har kanske rätt när han påstår att ”ju mindre du gör – desto mer får du gjort”. Det är intressant att se hur man fungerar när man har en alldeles egen dag ensam hemma. Den ena idén efter den andra dyker upp i tankarna. Just ja – det där skall jag göra, aha – det där kan jag ta itu med. Jag gör det frivilligt, glatt och med tid. Ingen stör, ingen avbryter, ingen önskar eller vill mig något. Underbart. Att vara i takt med sig själv. Allt går lättare då.

Det är också tillåtet att ta en ”power-napp”, eller ”tupplur” om det låter mera bekant, vid behov – siesta. Jag tror de har förstått det här längre söderut i Europa. Det är inte nödvändigtvis ett tecken på lathet. Snarare sundhet. Om någon frågar mig. En kvart om dagen efter jobbet och kvällsmiddagen gör under. Kroppen slappnar av och hjärnan får vila. Man sover också bättre på natten när man inte är övertrött vid läggdags.

Är det ett tecken på att jag är deprimerad när jag vill mindre, inte mera? Håller jag på att gå i väggen? Den frågan ställs ibland av människor som är rädda för de signaler som kommer inifrån, något som ropar ”jag orkar inte mera”. Jag ser det mera som kroppens signaler om att jag skall se upp, ta hand om mig själv, lyssna. För att förebygga utbrändhet. Vi samlar på oss alltför många intryck under dagar och år utan att hinna smälta dem, idissla dem. Vi ser, vi hör och vi gör saker i en takt som inte är mänsklig. Därför tror jag något i oss säger ”vill inte mera – vill mindre”!

Birgitta Strandberg-Rasmus

Åter igen flög ett år förbi, året 2020. Ingen kunde ana vad som låg framför oss när vi önskade varandra gått Nytt År i dec 2019. Tack o lov. Om vi kunde förutse allt skulle vi inte våga leva. Men på detta viset, när vi plötsligt befinner oss i situationer som vi helt enkelt måste fixa, fixar vi det också. Jag tänker med tacksamhet på det faktum att vi just året 2020 hade unga (och medelålders-), energiska kvinnor i landets ledning. Women-power, mammor, jag tror att just deras förståelse, hjärtan och intuition behövdes för att möta utmaningarna med corona-viruset. (undrar om jag just kastades i kategorin ”ultra.feminist”?)

Biskopen i Åbo ärkestift, Mari Leppänen, konstaterar (KP nr 26/2020) att människans liv är som en lång hemresa. Jag skriver under. Vid årsskiftet vandrar tankarna i banor som att vad har jag lärt mig om mig själv och vad nytt har jag förstått om livet under det senaste året? Hemresan har börjat redan länge sedan, år har lagts till år, och den fortsätter.. Hur året 2020 utkristalliserade sig för en och var, hänger ihop med hur åren innan såg ut. Det lades ovanpå de tidigare åren. Och här galopperar mina tankar iväg.

Det är spännande att begrunda familjeträd, egen och andras familjehistorier. Hur det nu hänger ihop, så förs många av oss till studier och yrken där vi hittar pusselbitar som vi behöver för att få ihop vårt eget livspussel, hittar hem liksom. Det är inte ovidkommande varifrån vi kommer, det är riktgivande. Familjens historia lever i oss, såväl glädjeämnen och framgångar som sorger, trauman och förluster. Skuld och skam har djupa rötter, vi kanske lever ut generationers arv. Det påstås att den generation som vågar stanna upp och reflektera kring sin historia är den som förändrar historiens gång.

Varför möts vi av tuffa utmaningar under resan, som t.ex. att förlora livspartnern mitt i livets vår? Varför insjuknar barn i kroniska sjukdomar, som man bara måste lära sig att leva med? Varför blir man tvungen att mot sin vilja dyka in i bokslutsmappar och taxautredningar? Varför förvarnade ingen om de utmaningar en nyfamilj innebär? Hur kan man som arbetshandledare råka ut för olösliga problem på sin egen arbetsplats? Hur kommer det sig att man som rådgivare står handfallen inför den egna tonåringen? Varför blir man tvungen att jobba via TEAMS, fast man ristat i sten att det inte är möjligt. Ja, varför?

Det är inte lätt att hitta svaret. Men, om man ser på sitt liv som en lång hemresa, så kan alla de tidigare nämnda hållplatserna vara av betydelse. Jag har hört det sägas, att vi kan gå bredvid en annan bara så långt som vi själva gått. Teorier och det självupplevda har väldigt olika viktförhållanden. Lyssna kan man alltid, och man kan försöka förstå utan egna erfarenheter, och ibland räcker det. Ibland kunde det t.o.m. vara bättre att inte ha personliga erfarenheter för att det kan finnas en risk för generaliseringar eller i övrigt nedsatt hörsel.

Jag tycker mig ha märkt, att människor söker sig till yrken som möjliggör resan hem. Sin egen mamma- pappa- och partnerroll, och egna inre behov hittar man kanske först efter många krokar och svängar. Att öppna familjekistor kan ge nycklar till flera låsta vrån. På den här hemresan slukar vi litteratur som lockar och väcker vår nyfikenhet. Vi utbildar oss och möter utmaningar, som vi försöker bemöta så gott vi kan. Alltför ofta fastnar vi i nätet ”om inte om skulle finnas”. Att vi skulle göra saker annorlunda om vi skulle få ta om än det ena än det andra. Och visst, efterklok är det lätt att vara, men när vi står inför en ny situation gör vi just så gott som vi i den stunden förmår, och det räcker.

Det är fantastiskt att vi är så formbara. Att vi har förmågan att förändras och utvecklas. I synnerhet inombords. Och att vi har förmågan att släppa och ta nya tag. Vi är inte färdiga och en del saker blir aldrig färdiga. Jag önskar ge oss alla en tanke som jag lånar av Corrie ten Boom som reskost för år 2021; När du sitter på tåget och det åker in i en tunnel och det blir mörkt. Vad gör du? Inte hoppar du av tåget. Du stannar på din plats och litar på föraren. Krafter inför det nya Året!

Birgitta Strandberg-Rasmus

I sommar hittade jag ett landskap som väckte barndomsminnen till liv. Det doftade hö och smultron. Himlen var hög och blå. Tiden kändes annorlunda, som om den inte hade bråttom någonstans. Jag var på Bergö. Det finns många olika slag av drömmar, en del kan man förverkliga relativt enkelt och förmånligt, andra får förbli just drömmar. Nu förverkligade vi en dröm om att en vacker dag få cykla runt på Bergö.

Av princip är jag av den åsikten att skall man cykla så startar man med cykeln från gårdsplanen (ekologiskt tänkande), men att cykla från Nykarleby till Bergö var inget realistiskt alternativ för oss. Vi löste det (mot mina principer) med att ta bilen till Molpe och starta cykelfärden därifrån, vilket innebar 40 km på cykel tur/retur. Till saken hör att jag inte är en hetsmotionär, utan en motionär som vill hinna njuta också under färden – dofta på blommorna bl.a. Det syns på cykeln, en treväxlad Crescent från slutet av 80-talet med korg och pakethållare och stänkskärmar och allt. Inget för den moderna motionären. Min cykel rullar bra för att den är tung. Och jag njuter av att få känna mig gammaldags ibland. En del saker var bättre förr. Varför byta ut något som är bra bara för att det är gammalt? Man vet vad man har, men inte vad man får.

Vid Mölleparken fick vi vänta på färjan som skulle ta oss över till Bergö. Skönt med utfärder där man måste vänta. Bara sätta sig ner i solen och vänta, för att man inget annat kan göra. Vi betraktade vindmöllorna och konstaterade att trots ganska hård vind gav de 4 möllorna (enligt mättavlan) totalt endast 4 kW:s effekt. Inte är det alltid så effektivt att gå på högvarv hemmavid heller. Mycket energi går förlorad i all hast. Det vore nationalekonomiskt mera lönsamt och mera miljövänligt att hitta konstruktiva sätt att kommunicera och lösa konflikter på, hann jag tänka.

Väl över på den andra sidan fanns det mera syre i luften. Vinden smekte kinden, vi fick ta av oss tröjorna och sätta dem i min cykelkorg med övrigt resgods. Husen krympte, trädgårdarna krympte, traktorerna krympte. Människorna som vi mötte såg oss i ögonen och alla sa ”hej”, även tonåringarna. Vart hade vi kommit? Till en ö med riktiga människor. Tänkte på motsatsen, Helsingfors, där alla halvspringer över Mannerheimvägen med glasartad blick, tillsynes icke-seende. Vi stannade vid ett hus med skylten ”konst” och bjöds in, inte enbart till garaget där tavlorna fanns, utan in i det allra privataste. Där fanns prylar från världens alla hörn och ägaren delade med sig av sina livsresor och minnen fritt och för intet. Jag var fascinerad – tänk att män som han kan finnas! Det var svårt att slita sig därifrån. Det här kunde de förr, stiga in hos grannen och sätta sig på bänken och lyssna eller berätta, morfar kunde det.

Längst ut på en udde, hände det, det small – och det var en ordentlig smäll. Jag blev så skraj att både cykeln och jag lyfte. Punktering. Hur fixar man en punktering på en holme där det inte finns en enda servicestation? Och vi hade 20 km till bilen – minst. Maken cyklade iväg till närbutiken som vi cyklat förbi långt innan för att se om de hade innerdäck eller lappverk till salu. Jag gick med min cykel åt samma håll och mötte idel glada människor som sa ”hej”. Efter en km stannade en röd Volvo 850 och ur den steg en glad herreman som undrade om jag hade problem med cykeln. Frun, som jobbade i bybutiken, hade sänt honom för att hjälpa till när hon hört hur läget var. Lappverket var för smått, eller hålet för stort. Ytterringen, som också måste bytas, den enda som fanns att tillgå, var av fel dimension. Vad gör man då? Jo, herremannen erbjöd sig att skjutsa oss till bilen, vilket för hans del innebar ca 40 km bilfärd och bilfärja, ca 2 h i tid. Han sa att han inte hade bråttom någonstans, pensionär som han var. Tänk att män som han kan finnas! Har inte dagens pensionärer mera bråttom än någonsin?

Vi och cyklarna fick skjuts till Molpe. Mina principgränser töjdes till max – cyklarna fick skjuts igen! Äventyret blev minnesvärt. Synintryck, dofter, lugnet, friden i naturen och värmen från okända människor som vi fick del av helt spontant kommer jag aldrig någonsin att glömma. Tänk att män som de kan finnas!

Birgitta Strandberg-Rasmus

Minnen, förväntningar, stämning, dofter och smaker – ja, allt det som hör julen till, finns i varje ryggsäck som dimper ner i farstun i det nya hemmet. I de många livsberättelser jag har fått ta del av i mitt jobb finns berättelserna kring julen ofta med. Det finns starka traditioner, som man har hållit fast vid och många, kanske också förskönade minnen och även trauman lever kvar. De som står i beråd att separera vill ofta spara, den för barnen svåra, nyheten till efter jul. Man vill inte förstöra julen för barnen. Allt fler nyfamiljer söker sig till oss på familjerådgivningen för att samtala kring de utmaningar som uppstår, bland dem den annalkande julen. Hur skall man få alla förväntningar och önskemål att gå ihop i det nya livet?

Som nyfamilj kallas en familj där den ena eller båda parter har barn från ett tidigare förhållande. Antalet nyfamiljer blir allt fler. Nyfamiljen ses ofta som en ny möjlighet och motivationen att lyckas är hög – man vill helst inte utsätta barnen för fler separationer även om det känns som ett hopplöst projekt i perioder. Kring högtider kan nyfamiljen upplevas som en omöjlighet. Förutom de som bor och lever i nyfamiljen finns även förväntningar utifrån, från mor-och farföräldrar, kanske övrig släkt och vänner. ”Så här har vi ju alltid gjort.” Och hur väl man än vill, kan man inte ha allt det gamla kvar och dessutom få in något nytt. Det blir på något sätt uppenbart i en nyfamilj hur många människor som är involverade i ens liv, det blir dubbla uppsättningar av det mesta. Det märks inte minst vid mors- och farsdagar, hur många tårtbitar får man ner?

Parrelationen är grundstenen i en nyfamilj, allt står och faller på hur stark det bandet är. Har man inte kommunicerat tidigare, behöver man lära sig det senast nu. Det finns mycket att prata om för att hitta ett ”vi” och ”vår familjs sätt att rulla vardagen”, ansvarsfördelningen med rättigheter och skyldigheter. Man behöver bl.a. komma fram till ett gemensamt beslut kring hur vi framöver firar vår familjs jular. Barnen i nyfamiljen behöver i ett tidigt skede involveras i diskussionen kring hur vår familj fungerar, så att allas röst blir hörd. Föräldrarna har ofta gemensam vårdnad om barnen och det finns olika vårdnadsavtal, vilket innebär att barnen bor växelvis hos sina föräldrar. Vi rekommenderar regelbundna ”runda-bordet-diskussioner” för att hålla hela familjen uppdaterad om vad som är på gång och vem som är var och när. Här krävs töjbarhet och förmåga till ny-tänk, och mod att som föräldrar tillsammans stå bakom besluten och bära ansvaret för dem.

Och en sak är säker, det finns inte bara ett rätt sätt, det finns många olika. Och det måste också vara tillåtet att söka en form som fungerar, om ett försök misslyckas får man tänka om och prova på ett annat alternativ. Att ”rouda” en nyfamilj är inget man kan förväntas behärska på en gång.

Man kan skönja olika utvecklingsfaser i nyfamiljer. Det hela börjar med en förälskelse och en dröm om att allt kommer att lyckas, bara vi älskar varandra. Det som ofta glöms bort är att barnen kanske inte alls är lika förtjusta i projektet nyfamilj som de vuxna förälskade tu. När vardagen rullar in blir förvirringen allt mera påtaglig. Alla i familjen söker sin plats, en ny roll. Utanförskapet är en känsla som alla blir tvungna att på något sätt hantera. Man hoppar på ett tåg som redan är i rullning. Det finns en historia med i bagaget om hur en familj fungerar, regler och traditioner: ”Såhär brukar vi göra, såhär har vi alltid gjort.” En av nyckelfrågorna är att lösa bonusförälderns ställning i familjen, vilka rättigheter och skyldigheter ger jag min partner i ex. uppfostringsfågor?

Småningom stiger starka känslor upp till ytan: svartsjuka, känslor av otillräcklighet, känslor av att bli avvisad, förvirring. Hur kan det bli så här? Inte sällan lockas starka, negativa känslor fram i en själv, känslor som man inte trodde sig besitta, och som man har svårt att erkänna ens för sig själv. Grälen kring julen handlar kanske inte främst om var eller när den firas, utan mera om hur en och var känner sig i dessa situationer. När familjemedlemmarna vill fira julen var och en på sitt sätt handlar det om önskan att bevara kontakten till det förflutna, och för barnen att få känna sig som en del av ursprungsfamiljen. Barnen drömmer ofta om att allt skulle vara som förr. Det finns skäl att fråga en och var vad hen önskar och vad hen på riktigt vill.

I en nyfamilj är det viktigt att hitta ”vår familjs egna regler”. Också att skapa och tillsammans hålla fast vid ”vår familjs gränser”. Veckopalavrar skapar trygghet och kontinuitet, alla blir sedda och hörda. Det borde även finnas tid till att vårda parrelationen, och för kärlekens skull bör man vara genuint intresserad av hur den andra mår och vilka funderingar hen går och bär på. Förmågan att lyssna utan att genast gå i försvar är guld värt. Det gäller att observera och öva på kommunikationsfärdigheterna mellan familjemedlemmarna, även barnen behöver vägledning i den nya situationen. Nyfamiljen behöver skapa sin egen historia och egna traditioner. Detta genom att man gör saker

tillsammans; fotograferar och filmar, firar tillsammans och gör små och större utflykter, sitter på läktaren och följer matcher där någon i familjen deltar. Skapar en ”Vi-anda”.

Och hur kan julen i nyfamiljen se ut i praktiken? De vuxna bär ansvaret för diskussionen mellan de biologiska föräldrarna kring arrangemanget. Har man barnen varannan jul, eller delar man på julen så att julafton firas i det ena hemmet och juldagen i det andra, eller hos var och ens mor-eller far-föräldrar. Det är viktigt att ge den andra parten full rätt att välja hur hen gör under sin ansvarsvecka, var och med vem barnet firar när det är hos den andra föräldern. Av naturliga skäl kan nyfamiljens jular se olika ut från år till år, just beroende på var barnen befinner sig. Att vara verkligt vuxen förälder och bonusförälder är inte lätt, men det innebär att man försöker tänka på saker ur barnens synvinkel, vad är bäst för dem i nuläget? Om jag som vuxen kan backa och hålla mig saklig och lugn vinner jag barnets förtroende i det långa loppet, och alla får en mera fridfull jul. Det är kanske lättare för den vuxne att tänka ”jag vill dig väl” än för barnet som kan se det nya läget och mig som bonusförälder som ett hot. Förtroendet förtjänar man med tiden.

Jag påstår ibland, att bildandet av nyfamilj ger en ypperlig chans till att skapa en alldeles egen och ny jutradition, där man kanske äntligen vågar säga tack, men nej tack, till alla inviter och bjudningar från släkten och den rumba man tidigare kört. En chans att fira en sådan jul man alltid önskat sig, men inte vågat bryta ut ur ekorrhjulet. Att få bo in sig med julen i det nya gemensamma hemmet med den uppsättning det blir just ifrågavarande jul, i stället för att köra omkring med andan i halsen och stressen i hälarna från det ena matbordet till det andra. Nyfamiljens Jul kan bli en lugn och skön jul, med skinkan stekt i egen spis och julbordet dukat med rätter som man gemensamt fått önska att skall finnas där; något som alltid har funnits och något som aldrig tidigare har stått på menyn. Det kan vara riktigt spännande att bjuda på kållådan gjord på min mormors recept och jullimpan bakad på din mammas recept. Det får bli stort eller smått, det får bli på vårt sätt. En vacker dag inser kanske alla att det ena inte behöver vara sämre än det andra, det är bara olika. Och olika är berikande. Ha en riktigt God Nyfamiljs Jul!

Julglädje KU 2024

För ett par mån.sedan fick jag en förfrågan om att hålla ett föredrag med temat ”Ensamhet” – ojdå! Jag måste sova på saken för att se om det sätter igång något i mig. Redan följande morgon kunde jag tacka ”ja” för jag kunde knappt sova för alla de tankar som surrade. Våren o försommaren är på något sätt en årstid när liv och död möts och ensamheten gör sig påmind. Allt vaknar till liv o det finns en livfull förväntan i luften. Samtidigt fylls man av vemod och minns allt det som aldrig mera får nytt liv. Det är så man kan vara glad o ledsen på en och samma gång.. Det finns ensamhet o ensamhet. Självvald ensamhet känns bra, den är skön. Jag har hört många småbarnsmammor sucka ur hjärtats djup att ”Oj, om jag bara kunde få en dag ensam hemma!” I den självvalda ensamheten hittar man tid för tankar – de får komma och gå – man vilar ut o fyller på energiförråden. Därifrån kan man sedan återvända till ”flocken”, för den finns ju kvar.
Den ofrivilliga ensamheten är däremot obehaglig. Den skapar stress, o ångest. Den ensamheten gör t.o.m. fysiskt ont. Och det finns forskning som bevisar att smärta lindras av närhet och beröring. Människa längtar efter människa, själ söker själ, hud törstar efter hud.
En del känner sig ensamma i sitt parförhållande, och tänker då att det vore lättare att vara ensam ensam än ensam i tvåsamheten. Och så finns det de som inte känner sig ensamma även om de bor och lever ensamma. Lars Hulden skriver i en av sina dikter om Brasan i öppna spisen som man i sin ensamhet kan ha som sällskap.
Den existentiella ensamheten låter ibland såhär: ”Det finns ingen i hela världen som förstår mig!” Och det är på sätt och vis alldeles sant – de sista stegen i alla stora kriser och personliga val hamnar vi att ta själv. Någon kan gå bredvid, men inte ta våra steg! Att dela glädje och sorg med någon som finns där minskar ändå på känslan av ensamhet. Jag har någonstans hört något i stil med att ”Det känns bättre att sitta i en livflotte mitt på stormande hav tillsammans med någon än att sitta där mol ensam – även om båda är lika illa ute o hjälplösa.”
Tron på Gud kan vara en tröst i ensamheten och livets kriser, man kan vila i Bibelordet : ”Du omsluter mig på alla sidor, jag är helt i din hand” i ps 139. Men ibland tappar man bort sin tro och ropar: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?”
För mig har livets kriser inneburit en uppdatering av min relation till Gud – han har inte visat sig vara den jag trott honom vara och jag har hittat homon på ställen där jag inte tidigare märkt att han ÄR. Det känns gott att tänka att jag får luta mig mot Gud och i hans händer ta del av alla livets färger. Nu seglar vi vidare – Gud med oss.
Birgitta Strandberg-Rasmus

Håll om mig hårt. Hold me tight. Ropar mitt inre till dig. Ropar ditt inre till mig.

Finns du där för mig? Finns du där när jag behöver dig?

Behöver du mig? Kan jag lita på dig? Är jag trygg?

Stora frågor. Grundläggande frågor i alla relationer.

Var är du? frågar redan det lilla barnet av sin mamma. Det söker kontakt på det sätt som det kan, genom gråten. Om mamman inte svarar blir barnet argare och argare, till sist rasande. Vilken som helst respons är bättre än ingen respons alls.

Vi kan ibland vara fysiskt närvarande men känslomässigt frånvarande. Har du kanske någon gång tänkt: ”Jag vill inte ha en problemlösare – jag vill ha Dig”? Och vad menar vi med det?

Hela vårt liv söker vi kontakt. På något sätt vill vi veta att vi finns till i en annan människas tankar och liv. Ingenting är så smärtsamt för en människa som att känna sig ensam, utestängd, känslomässigt isolerad-out. Vi vill känna att vi betyder något för någon.

Jag vill påstå att det inte finns irrelevanta känslor. Känslor ÄR. De ljuger int, de är sanna. Vad vi sedan väljer att göra med dem, är en annan fråga och ett annat ansvar. Men det är känslan som sätter människan i rörelse. Vi vet vad vi behöver först när vi får kontakt med våra känslor. Även på börsen, som många tror bygger på förnuft, följer man ´ganska långt känslan. Men det får vi ta en annan gång.

När vi stänger in våra känslor stänger vi ut andra människor. Om jag inte berättar för min partner vad jag tänker, känner, vill och inte vill hamnar han ut i kylan och kan bli ganska desperat. Där vill ingen vara. Vi vill vara inne- inte ute, delaktiga och involverade, inte utanför och oberörda.

Det är svårt det här. Jag behöver dig men jag vill att du också behöver mig. Vågar jag öppna mig för dig? Samtidigt som jag blottar mig själv blir jag väldigt sårbar. Kan jag lita på att du inte slår mig med kniven i ryggen, inte använder min svaghet mot mig i nästa stund? Det handlar om trygghet, trygghet i relationen.

En del har som barn behövt förmågan att sätta locket på. Det kan ha varit ett sätt att överleva, som fungerade där och då. Men det kanske inte fungerar här och nu.

Ibland låser vi ut den andra för att hon/han sårat oss. För att våga ropa ”Håll om mig hårt” behöver jag vara trygg med den andra.

Jag läser i Psaltaren139, mitt favoritställe, ”Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det, fast du är långt borta vet du vad jag tänker. Om jag går eller ligger ser du det, du är förtrogen med allt jag gör. Innan ordet är på min tunga vet du, Herre, allt jag vill säga. Du omger mig på alla sidor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd.”

Visst är de´ en skön tanke. Det finns någon som känner mig, som vet vad jag tänker och vad jag känner, som älskar mig som jag är och bryr sig om mig. Och vad skulle hända om jag också vågade säga till dig” Välkommen in, håll om mig hårt, jag behöver dig”.

Birgitta Strandberg-Rasmus