Jan-Erik Nybergs kolumner

Hur bygger man upp en livslång relation? Räcker det bara med att man håller fast vid det man en gång bestämt sig för? På insidan av pärmen i familjealbumet har det unga paret sparat några av de goda råd om äktenskap och samlevnad som de fick vid bröllopsfesten, en del gavs med glimten i ögat, andra uttalades med tårfyllt allvar. Det var många som ville ge paret råd. Och redan det värmer dem båda när de tänker på det.

Det finns olika recept på kärlek. Det förekommer i lite olika varianter men har samma grund innehåll. Kärlek är ett bakverk, en blandning av många dygder. Det som vi uppfattar som positiva och goda egenskaper hos en människa innehåller alltid en gnutta av förmågan att älska och att vara älskad. Många gånger är vi kanske så upptagna av upplevelsen av att vara den som är älskad att vi glömmer bort att älska. Men det kan också gå så att vi är så upptagna av att försöka ge kärlek att vi glömmer bort att ta emot. Sann kärlek är en tvåvägsrörelse. Det handlar både om att kunna ge och ta emot. Kan man lära sig det. Jag har hittat tre ord som jag tycker hjälper en bit på vägen. Det är orden respekt, sårbarhet och vilja.

Låt oss börja med viljan. När ett brudpar står inför prästen är det just det här han frågar: ”Vill du?” Kanske tänker vi att det räcker med att vi gav ett svar den första gången. Men denna fråga ställs vi i verkligheten inför många gånger under ett livslångt äktenskap. Ibland svarar vi omedvetet, andra gånger har vi alldeles tydligt en kris. Men det viktiga är att vi ger oss själva och varandra utrymme att välja varandra på nytt. För vi har inte hela tiden själva kontroll på vad vi egentligen vill. Vi slits mellan det vi har lust till och det vi tycker att vi borde. Viljan är förmågan att balansera mellan lusten och plikten. Ibland hänger äktenskapet på den smala tråd som heter att man inte vill ge upp det man en gång valt att satsa på. Men förmågan att förbinda sig till en annan människa, är att våga möta den nya situationen och där välja att leva tillsammans. Kärlek är vilja.

Jag ser på en bild som någon tagit i smyg av bruden. Det är en närgången och känslig bild som lyfter fram hennes personlighet. Det är bara brudens ansikte som är skarpt, medan de som står lite bakom liksom blir suddiga. Jag tänker mig att det så här brudgummen ser bruden just då. I det första känsloruset sker den här fokuseringen av sig själv. Och bröllopet väcker många romantiska känslor till liv på nytt. Men i vardagens gråhet glömmer kanske både jag och min livskamrat bort att fokusera och ställa in skärpan, så att vi blir tydliga för varandra. Respekt är kanske inte ett ord som vi förknippar med en förtroendefull relation. Det får oss att tänka på rädslan för straff. Men ordet respekt påminner mig om att jag har att göra med en levande unik varelse. Respekt för min livskamrat är att jag då och då medvetet ställer in skärpan på nytt. Respekt innebär också att själv våga vara tydlig. Kärlek är respekt.

Det sista ordet är sårbarhet. Vi föreställer oss kanske att tecknet på en bra relation är att det aldrig känns illa att vara tillsammans, att jag aldrig behöver bli sårad, besviken, arg på den andra. Vi tror att de här känslorna är tecken på att något är fel i relationen. Som om det skulle finnas en människa som kan fylla alla mina behov och uppfylla mina innersta hemliga önskningar. Visst väcker förälskelsen en sådan förväntan. Ändå är det så att just i närheten till en annan människa finns den största smärtan. För där möter vi också det som vi brukar kalla vår skugga. Vi märker att vi inte räcker till för varandras yttersta behov, vi sviker varandra och gör varandra illa. Vi kan definitivt inte vara allt för varandra. Många ger upp vid den här punkten. Men här kan vi ta hjälp av trons språk. Vi behöver inte vara Gud för varandra. Vi får vara människor. Det räcker. Och i den insikten blir kanske kärleken som allra störst och djupast. Kärlek är sårbarhet.

Att vara ett par är så mycket mer än ett kontrakt om att bo under samma tak. Det handlar först av allt om att vilja leva nära en annan människa. Det handlar för det andra om, att få lära känna mig själv genom att möta och lära känna en annan människa. Det handlar för det tredje om att låta själva relationen växa och förändras under livets gång.

Jan-Erik Nyberg, numera pensionerad familjerådgivare

Då och då får jag som familjerådgivare den lite utmanande frågan om människor inte ger upp sina äktenskap alltför lätt nuförtiden. Jag skulle vilja vända på steken och säga att många numera ger sig in i nära relationer utan att tänka och fatta beslut om saken lika mycket som man kanske gjorde förr. Däremot tror jag att mänskor många gånger idag tänker sig mera för om och varför de skall gifta sig. Nu när det är vår och många kanske planerar bröllop till sommaren kan det vara bra att förbereda sig på vigseln och på äktenskapet. Jag vill lyfta fram några frågor som de flesta ställer sig när de går i giftastankar.

Är jag färdig att binda mig till någon för resten av livet?
Det är antagligen oftare mannen som har svårt att svara ja på den frågan. Kanske mognar vi män senare än kvinnorna. Under puberteten mognar kvinnan känslomässigt på ett annat sätt än mannen. Hennes menstruation påminner henne om moderskapet gång efter gång. Det förbereder henne på att ta ett ansvar som oftast varar livet ut. Men denna olikhet har också något att göra med överlevnaden. Mannen är inte bara den fysiskt starkare. Hans inre har också en beredskap att möta en dödlig fara i ögonblicket. Däremot värjer han sig för att binda sig i en relation för en längre tid. Men liksom kvinnorna känner vi män också en stor stolthet över att möta och övervinna vår egen rädsla. Jag tror att vi idag slinker lite för lätt förbi den här rädslan.

Kanske kan man säga att vi flyr in i känslan av att älska. Sexualiteten har blivit ett vanligt medel att frammana den känslan. Egentligen är det här att göra sexualiteten till något mindre än den är. Det här sättet att leva gör att vi går in i relationer där vi binder upp oss utan att egentligen ta ställning till frågan om vi verkligen vill leva nära den här människan för resten av livet. Och detta med vad vi vill är trots allt viktigare än vad vi känner. I något skede av livet pockar därför frågan på ett svar. Kärlek är att vilja. Den bästa prognosen för att lyckas med sitt äktenskap har de som från början går in för ett livslångt förhållande och som är beredda att själva skapa förutsättningar för en sådan relation. Men ingen av oss får några garantier på att lyckas. Vem skulle lockas av ett sådant äventyr?

Hur bygger man upp en livslång relation?
Unga människor vet idag en hel del om sexuellt överförda sjukdomar men mycket mindre om vad som krävs av dem för att klara av en nära relation till en annan människa. Det de vet om och väntar sig av äktenskapet finns kanske som en omedveten iakttagelse av föräldrarna eller andra vuxnas parrelation eller i sämsta fall såpoperornas förljugna värld. En värld där mänskorelationer är utbytbara och där mänskan för en ensam kamp för att få uppleva så mycket lycka som möjligt.

Förväntningarna på vad mannen och kvinnan ska bidra med kan idag vara mycket motstridiga. Kvinnor och män hämtar sina förebilder från olika källor. Det är klokt att tala tillsammans om våra förväntningar på oss själva och varandra både före vigseln och under äktenskapets gång. Egentligen tror jag att mänskor förr i världen mognade snabbare på den här punkten. Verkligheten var kanske hårdare men den var enklare att överblicka, och mera entydig. Den andra och den tredje frågan vi måste börja söka svar på kunde kanske vara:

Hur lever man i en nära relation till en annan människa? Vad har jag att ge?
Det trösterika är att själva äktenskapet är den skola där vi lär oss svaret på dessa frågor.

Om vi ser vigseln in i det här sammanhanget märker vi kanske att det inte bara är en stämningsfull eller lite pinsam tillställning där alla ser oss. Vigseln är ett festligt uttryck för att vi börjar en livslång resa tillsammans. Vi söker styrka och tar ansvar i förhållande till de mänskor som är viktiga för oss. Det är därför vi kan uppleva det som ett stort och viktigt steg att gifta sig. När prästen säger sitt amen är det slutligen också en bekräftelse av att kärleken är ett ansvar inför livet självt, och inför honom som är livets källa. Men också ett löfte om kraft, ett löfte om barmhärtighet där våra mänskliga resurser inte räcker till. Därför räknas äktenskapet till en av de livsuppgifter där vi både tjänar Gud och lär känna honom.

Jan-Erik Nyberg, numera pensionerad familjerådgivare

På en vacker vidvinkelbild från vigseln har fotografen fångat ett viktigt ögonblick. Brudens far som fört in dottern i kyrkan hälsar i mitten av kyrkan på sin dotters blivande make. Han stiger sedan åt sidan för att låta mannen gå fram till altaret sida vid sida med den kvinna som skall bli hans hustru. Den högtidliga handlingen åskådliggör viktiga element i processen att bli man och hustru. Detta är en stark symbolhandling främst för brudparet och för brudens och brudgummens föräldrar men också för alla dem som deltar i vigseln. Det yttre skeendet åskådliggör vad som sker i vårt inre i vigseln och under den livslånga process som äktenskapet utgör. Sällan eller aldrig är processen så ordnad och samlad som i vigseln. För alla parter innebär äktenskapet en förändring som kan föra med sig smärta och motstånd men också framgång och glädje. Den här förändringen beskrivs så här i bibeln: ”Det är därför en man lämnar sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två blir ett.”

Livet är en process av växande. Det är inte bara barnen och de unga som växer. Människans hela liv är ett liv i växande och mognande, möten och avsked. Det är vår uppgift att växa vare sig vi är föräldrar eller ett par som just har gift sig. Men som med allt växande finns det hinder och svårigheter som måste övervinnas. Den första insikten som vi måste göra är att vi alla hör hemma i ett nätverk av människorelationer med släktingar och vänner. Äktenskapet är en del av detta nätverk. För vem är det svårare att växa, för föräldrarna eller för de vuxna barnen? I familjerådgivningsarbetet märker vi ofta hur relationen till de egna föräldrarna kan bli både ett stöd och en börda för äktenskapet. Vad kan vi göra åt den saken? Kanske inte mycket, men redan det att vi förstår hur vi hör ihop med varandra hjälper oss att undvika en del onödiga kollisioner.

För föräldrarnas del handlar det om att lämna över platsen som den viktigaste personen i barnets liv till den äkta hälften. Genom att vi nuförtiden är äldre när vi gifter oss har det här blivit mera komplicerat. Föräldrarna har å ena sidan slutfört mycket av arbetet på att låta de unga bli självständiga i förhållande till dem, men å andra sidan har föräldrarna kanske vant sig vid att på det känslomässiga planet ändå få vara den ungas familj. Kanske behöver makarna sitt vuxna barn som en buffert för att undvika kollisioner i den egna parrelationen. Då kan det kännas skrämmande att tvingas avstå från ännu ett band till sonen eller dottern. Om vi inte vågar avstå från detta band blir det lätt så att vi alltid tar det egna barnets parti vid en kris i hans eller hennes äktenskap. I stället för att hjälpa dem att reda ut konflikten sätter vi då mera ved på brasan. Det kan vara till hjälp om vi kommer ihåg att vi genom att avstå från det gamla bandet får möjlighet att mötas på ett nytt, mera jämbördigt plan. Genom att avstå befrias vi från ett ansvar som det sist och slutligen är omöjligt att bära.

Mannen och kvinnan som gifter sig har samma problematik men från andra hållet. Det handlar helt om att känna sig själv som vuxen i relation till den andra. Att inte bli kvar i en relation som barn till förälder. Mannen väntar sig kanske, ofta omedvetet, att hans fru skall börja ge honom all den ömhet och självuppoffrande uppassning som han hade önskat få av sin mamma. Småningom, om kvinnan ställer upp på det, blir han i något skede mycket otillfredsställd med ett sådant beroende. Kvinnan går in i det här därför att hon å sin sida utan att veta om det svarar på mannens önskemål som på pappas befallning. När hon vaknar upp inför sin situation kan hon liksom mannen känna en enorm vrede mot partnern, som hon å sin sida upplever som en förtryckare. Men ändå handlar krisen inte om att de två inte passar ihop, utan den beror på att ingendera hittat sig själva som vuxna män och kvinnor. I sitt inre är de ännu barn som söker trygghet hos en förälder.

Så är äktenskapet när det fungerar bra något av en utbildning i vuxenliv, i manlighet och kvinnlighet. Det är ingen lätt skola, och de bästa skolorna ger som känt eleverna mycket hemarbete. Men vår lycka och olycka beror egentligen mindre på vem vi är gift med och mera på hur vi ser på oss själva och varandra. Kanske kan vi då i de bästa stunderna se det som Adam såg. Du är kött av mitt kött och ben av mina ben. Vi, det är du och jag. Det är det stora underverket i livet.

Jan-Erik Nyberg, numera pensionerad familjerådgivare

Många par drömmer om att bygga ett hus. Tänk att kunna planera tillsammans och bygga huset just som man vill ha det. Vårt par, Evert och Sigyn, är husbyggare. De har fått en tomt av Sigyns föräldrar och nu gäller det att välja hustyp och leverantör och ordna lån. En ny värld öppnar sig för dem båda, men de märker snart att denna värld inte bara innehåller möjligheter och alternativ, utan också risker och återvändsgränder.

De första veckorna är en enda lång eufori. Broschyrerna landar på köksbordet som en svärm flyttfåglar på höst-åkern. När de väl har stannat för en hustyp märker de att det är först nu allvaret börjar. Att komma överens och fatta konkreta beslut ställer stora krav på kommunikationen. De märker an efter att de ändå inte riktigt drömmer om samma hus. Vems hus ska de bygga? Som de förståndiga mänskor de är försöker de prata ihop sig, ibland måste de kompromissa och förhandla länge innan det känns bra. Mitt i alla bestyr med huset får de ibland en känsla av att husbyggandet håller på att ockupera hela relationen.

Som det ofta går i en sådan situation börjar var och en inom sig beskylla den andra för att det känns jobbigt. Sigyn tycker att Evert bara ville hålla på med byggandet och inte bryr sig om deras äktenskap längre. Han hinner knappt innanför dörren innan han berättar vad han skall göra på huset ikväll. Evert går i sin tur omkring med en outtalad känsla av att hela bygget går på Sigyns villkor. Hon har så klar bild av hur hon vill ha det. Han känner att han måste ta ansvar för det praktiska arbetet för att han också skulle ha en del i det här huset. Det blir inte mycket tid och krafter över till Sigyn och Evert när bådas arbeten och husbyggandet har tagit sitt. Kärlekslivet torkar in i takt med att deras inbördes samtal allt mer kommer att handla om sak-information om vilka arbeten som blivit gjorda och vilka beställningar som behövde göras näst.

Till slut är det faktiskt Sigyns bror Ulf som kommer med den förlösande frågan. Han har hjälpt Evert med isoleringen av mellantaket en kväll i september. Han märker att Evert är målmedveten och energisk men samtidigt på något sätt utan glädje. Ulf som är drygt tio år äldre frågar Evert om de kan ta en liten paus. De sätter sig på trappan med varsin pilsner i handen.

– Hur är läget? frågar han lite trevande.

– Vill du ha ett ärligt svar? Jag vet inte riktigt vems hus det är jag bygger. Jag hinner inte ens tänka efter. Han tar en stor klunk av pilsner och tittar bort för att inte Ulf ska se hur han kämpar med sig själv. Tog han i för mycket? Överdrev han? Vad tänker Ulf om honom och Sigyn? Han känner plötsligt Ulfs hand på sin axel.

– Hördu, du är ju alldeles förbi av trötthet. När har du och Sigyn senast varit på samma ställe utan att prata om huset? Har ni glömt bort att äktenskapet också har en insida. Äktenskap handlar både om arbete och om vila. Jag låter säkert som prästen i kyrkan nu, men jag vet vad jag talar om. Du vet att jag är skild. Min Marina stack iväg med en dammsugarförsäljare dan före vi skulle flytta in i vårt nya hus. Jag var bitter i två år. Det var inte svårt att lägga hela skulden på Marina. Sen vågade jag se mig själv i spegeln. Vad hade jag själv gjort för att hålla ihop vårt förhållande? Vi byggde oss ur äktenskapet. Gör inte samma misstag som vi. Lova mig det. För min lillasysters skull. För din egen skull.

Jan-Erik Nyberg, numera pensionerad familjerådgivare

Det finns inte jobb för dig efter julen!

Sigyn hade märkt att det fanns en irritation i luften när hon besökte föräldrarna några dagar före lillajul. Hon tänkte på det medan hon körde hemåt. Det verkade som om mamma hela tiden väjde undan för pappa som var både lättsårad och retlig. Sigyn beslöt sig för att ringa upp sin mamma senare på kvällen när pappa var ute med hunden.

Det blev ett långt samtal. Sigyns pappa Fredrik hade sagts upp från sin arbetsplats på verkstaden. Förklaringen till uppsägningen var den minskade orderingången. Fredrik var retlig och irriterad. Det var så Sigyns mamma Lisbeth beskrev situationen. Hon upplevde att Fredrik var arg och på något sätt besviken på henne men kunde inte förstå varför. Sigyn och hennes mamma funderade tillsammans över vad det kunde bero på. Hade hon sårat honom på något sätt? Hon kunde inte förstå vad det var som hade hänt.

Sigyn förstod att hennes mamma inte skulle få något ordentligt svar av pappa i det här läget. Men kanske hon kunde försöka prata med honom. Hon hade själv gått utan arbete ett halvår före hon och Evert träffades. Det hade varit jobbigt att bo hemma och inte kunna göra rätt för sig. Kanske hon och pappa kunde prata om hur det kändes att vara arbetslös. Hon fick chansen några dagar senare när hon och pappa var på tumanhand i bilen. När han väl lättade på locket var det lätt för honom att prata med Sigyn. Det hade alltid varit så med minstingen Sigyn. Med henne var han trygg.

Fredrik hade försökt hålla god min utåt när beskedet kom. Det var naturligt att de yngre skulle ta över. Han var ju ändå 57 år gammal. Det skulle bli skönt att få rå om sin tid. Han skulle väl få gå och stämpla ett år innan förtidspensioneringen. Fredrik misstänkte att verkmästaren inte var nöjd med hans arbetstakt längre. Men den misstanken behöll han för sig själv. Det kändes på en gång skamligt och orättvist. Det fanns en sak till som han inte ville tala om. Några i hans ålder hade fått stanna. Han kände det som om han var ingenting värd. Hans arbetsinsats som sträckte sig över tre decennier var ingenting värd. Han saknade sina arbetskamrater och samtidigt var han arg på dem. Och han märkte att en ilskan hade gått ut över hans fru Lisbeth. Hon hade ju sitt arbete att gå till. Hon hade sina arbetskamrater. Hon var en av de andra. Var fanns solidariteten? Var fanns idealen?

Nu när han såg sammanhanget förstod han plötsligt varför Lisbeth hade varit så skygg mot honom de senaste veckorna. Han hade ju varit giftig som en huggorm så fort hon kom i närheten. Han såg på Sigyn medan han berättade. Hon såg allvarlig ut. Hon visste att det var sant. Just så vedervärdig hade han varit. Han som alltid skrutit med hur han satte värde på sin fru. Kanske hade hon pratat med Lisbet om det. Ja, det sa hon att hon hade gjort.

Han grät sällan öppet. Men nu kunde han inte hålla sig. Samtidigt var han på ett märkvärdigt sätt glad och beslutsam när Sigyn stigit ur bilen och han körde hem ensam. Om det här fick fortsätta kunde det förgifta hela deras äktenskap. Det är lättare att stämma i bäcken än i ån. Han såg på klockan. Lisbeth skulle komma hem om en stund. Om han skyndade sig skulle han hinna sätta på en potatiskastrull och plocka undan på diskbänken. Innan hon kom hade han hunnit duka bordet och tända ett ljus. Han ville att hon skulle känna att hon var välkommen i sitt eget hem. Men allra viktigast var att nu kunde de få prata ut. Han skulle börja med att fråga hur hon hade haft det på jobbet? Det hade han alltid frågat under de år de båda hade ett jobb att gå till.

Jan-Erik Nyberg, numera pensionerad familjerådgivare